Irritation över nya ”AK informerar” angående kastration av hanhund


AK skriver (läs samma text på hänvisad sida: http://kennet.skk.se/skk/innehall.aspx?ID=1154&Sprak=sv):

Angående kastration

I många andra länder är kastration av hundar ett vedertaget sätt att lösa problem med lösdrivande och ägarlösa hundar. I Sverige är sådana hundar mycket sällsynta och därför heller inget argument för kastration. Trots det kan Svenska Kennelkubben (SKK) notera en ökning av antalet kastrationer som utförs på hund. Med anledning av detta vill SKK uttrycka följande:

  • Det är oroande om ett stort antal hundar kastreras i tidig ålder, utan medicinsk eller annan indikation, och på så vis utesluts från avelsarbetet långt tidigare än en utvärdering av hundens eventuella avelsvärde kan göras. Eftersom många hundraser idag består av små populationer motverkar denna begränsning av avelsbasen SKKs uttalade intention att avel ska bedrivas på ett långsiktigt och hållbart sätt. 
  • Förändring av mentalitet och andra egenskaper bör ske genom ett välplanerat avelsarbete. Försök att förändra beteenden genom rutinmässig kastration kan därmed inte stödjas av SKK. SKK vill understryka vikten av att rasklubbar och uppfödare ger valpköpare relevant information om den aktuella hundrasens mentalitet, beteende och aktiveringsbehov innan köp. 
  • Det är att betrakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund, för att på så vis säkerställa en god relation mellan hund, hundägare och omvärld, ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar. 
  • I de fall hundägaren överväger att kastrera sin hund ska operationen föregås av en diskussion initierad av veterinären angående såväl för- som nackdelar med ingreppet Om avsikten är ett försöka att komma till rätta med ett problembeteende hos hunden, bör djurägaren rådgöra med person som besitter erforderlig kompetens på området.

Läs gärna även den norm angående kirurgisk kastration av friska hundar som Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap, Smådjurssektionen, antagit.

SKK/AK 2011

Jag blir ganska frustrerad. Skulle jag endast läst att kastrationen hade ökat hade jag satt ett litet kors i taket och tackat de involverande och tipsande om detta.

Men där backar vi tillbaka med det samma och ska se till avelsarbetet. Till en början kommer stora frågan i mitt huvud ”om jag känner att min hanhund bör kastreras av en eller annan anledning, är han då en bra avelshund?” Ja visst, jag kan förstå argumentet med små populationer (där få hundar finns av rasen), men det är väll ändå inte dessa som vanligen kastreras? Och där får man väll hoppas ännu mer att de har en god kontakt med sin uppfödare?

De skriver ”förändring av mentalitet och andra egenskaper bör ske genom välplanerat avelsarbete” – ursäkta men det är väll redan bevisat att uppfödare inte kan ta detta ansvar när många av våra raser är så sjuka som de är idag? Skulle de där gå in och avla efter hundar som inte är så otroligt sexuella, eller bara de med lite testosteron? Tror vi på riktigt att de klarar detta?

Sedan till att uppfödare skall ge relevant information. Jag vet inte, men jag skulle tvivla på att det står i chihuahuans informationsblad att det är vanligt att de pinkar inne? Eller de flesta småhundsraserna för den delen? Alla som någon gång varit inne på ett hunddagis har nog lagt märke till att det så gott som bara är småhundarna som har så kallade ”stänkskydd” på sig?

Samt att om en person nu har en hund som den inte rår sig på pga testosteron, är det då inte bra av denne att kastrera? Alla möter vi hundar på promenaderna som gör utfall, i andra änden av kopplet står en person som inte kunde bry sig mindre. Denne har inga mål om att gå kurser och börja arbeta med sin hund, och i dessa fall hade jag verkligen tyckt en kastration var på sin plats, vad tycker du själv?

Mina hundar

Som ni många vet är jag en ”hanhundsperson”. Jag föredrar hanhundar framför tikar och detta har medfört att jag idag har tre hanhundar hemma.

Border Collien Pelle 8 år – ej kastrerad
Papillonen Emil 5 år – kastrerad
Border Collien Jippo 1 år – ej kastrerad

Anledningen till att Emil är kastrerad är otroligt enkel!
Jag fick hem Emil som omplacering på 1,5 år. Fanns en löptik i området kunde Emil inte äta. Att i nystart med en omplacering då sätta igång träningen var helt klart svårt. Vi kunde inte vistas på brukshundklubben då Emil endast tog upp spår efter tikar. Han pinkade på det mesta han kom över och vid flertal tillfällen även inne om en annan hund varit på besök.

Självklart försökte jag arbeta bort dessa problem  och många lyckades vi med! Han slutade göra utfall mot hanhundar, han kunde fokusera sig något längre när andra hundar fanns i närheten och vår relation blev sakta bättre.

Men att ta myrsteg framåt utomhus där jag såg vad han kunde inne där ingen störning fanns? Nej kunde en kastration ta bort hans stress med löptikar samt hjälpa mig och Emil till en bättre kontakt och samarbete så är det väll värt det?

Annonser

12 svar

  1. Bra skrivet Agnes! Till en liten del förstår jag vad de menar i texten, absolut. Men som du skriver, om man nu överväger kastration så är väl det om något ett tydligt tecken på att hunden inte är lämpad för avel? Curry kastrerades på grund av översexualitet vid 4 års ålder. Han red på människor, hundar – ja allt möjligt. Han åt inte utan suktade bara efter alla tikar i området. Anledningen till att han kastrerades så sent var just för att jag ville ge det en chans, vi gick kurser och privatträning för en mängd olika instruktörer. Flera av dem är ”stora” inom hundvärlden. Jag tränade som ett jävla as med den hunden i 4 år, varje dag flera timmar. Ingen skillnad. Till slut kastrerades han och vips så var allt ridande borta och vi kunde faktiskt ha roligt tillsammans!

    Gross kastrerades i slutet av förra året vid nästan 3 års ålder då han visat sig alldeles för instabil för avel (rädslor för främst människor men också andra hundar, alldeles för snabb och benägen att ”ta till tänderna” vid rädsla etc.). Han har också väldigt känslig mage. Tyvärr så hindrar sådant här inte uppfödare från att vilja använda såna hundar i avel. Nu pratar jag ju om uppfödare världen runt och inte bara i Sverige eftersom Mudin är en så liten ras och i Norden ser avelsarbetet över lag bra ut. Anledningen till att jag kastrerade honom var inte för att jag hoppades på beteendeförändringar, nej där gör vi framsteg ändå, utan för att just kunna säga ”sorry, han är kastrerad”. För visst måste man se genom fingrarna med en del på en liten ras för att den inte ska ”dö ut” men Gross svagheter är för stora för att jag ska kunna känna mig bekväm att se genom fingrarna med dessa.

    Man borde fråga sig själv, skulle jag verkligen vilja ha en valp själv med denna hund som förälder? Jag ställde mig den frågan, mer än en gång, med Gross och mitt svar? Nej, det skulle jag inte! Jag älskar honom inte mindre för det men jag inser att han är långt ifrån perfekt och inte ett lämpligt avelsmaterial.

    Haha blev en rätt lång kommentar! 😛

    11 mars 2011 kl. 16:41

    • Agnes Mohlin

      Absolut förstår man vad de menar, men då detta inte kan kollas upp så tvivlar jag tyvärr på att det kommer att bli någon skillnad, och för samhället tycker jag verkligen att det är skönt att fler hundar kastreras!

      Som du berättar om Curry så beundrar jag ditt tålamod! Jag hade nog inte klarat det så länge. Emil tog jag som omplacering vid 1,5 års ålder, och han kastrerades vid 2 😛

      Jag förstår även att du kastrerade Gross, och jag tycker även där att du gjorde rätt (nu låter jag som att jag tycker alla Sveriges hundar ska kastreras).

      Den som själv kan säga att en eller fler av ens egna hundar inte lämpas i avel, har en god insikt i avelsarbetet och var dess tyngd skall ligga. Något man hade önskat att fler uppfödare hade!

      13 mars 2011 kl. 11:01

  2. Eftersom du nu frågar om vad man tycker, så faller jag nu i frestelsen att svara. Jag ber redan här om ursäkt att denna ”lilla kommentar” kommer bli ganska låååång.

    Jag är för en gång skull inte ense med din åsikt, eftersom jag däremot tycker att AK:s resonemang verkar ganska vettig. Det står inte någonstans i texten att man ALDRIG ska kastrera en hund som visar oövervinnerligt oönskade beteenden. Utan det står att man bör överlägga med (förhoppningsvis ojäviga) experter innan kastrations utförs. Det finns ju säkerligen (alltför) många som tycker att en enkel operation är en mycket lättare metod – en ”quick-fix” – för att få bukt med uppfostringsproblem än att behöva jobba en längre tid för att få ett önskat resultat.

    Om flertalet av en population generellt kastreras i ringa ålder får man ju aldrig reda på det verkliga avelsresultatet, eftersom då flertalet hundar är kirurgiskt manupilerade.

    (Detta kan jämföras med att man förut hellre enkelt presumtivt kuperade valpsvansar – istället för att lägga ned (år av) arbete att avla fram svansar som håller i rasens (vuxna) jaktarbete. Och när svansen nu inte längre fanns där – så hade man ju INGEN ANING om vilka individer som man bör avla på, som ger gångbara svansar. Visst var det mycket synd om de hundindivider som nu i en mellantid led med trasiga svansar, men… ibland måste man ”bita i det sura äpplet” när man innan varit korttänkt och inte sett framåt. Och i detta fall var det hunden som led, när människan varit korttänkt.)

    Observera att jag ABSOLUT HÅLLER MED OM att om man har ett mycket oövervinnerligt problem med sin hund så är det helt rätt att kastrera den. Och självklart ska denna hundindivid inte gå till avel – om man misstänker att problemet är ärftligt!

    Nu är jag tämligen novis i avelsarbete, men en annan avelsfråga som jag själv starkt ifrågasätter är att många hundar går till avel redan i mycket tidig ålder (före 2 år) – innan man verkligen vet hur den vuxna hunden kommer att utvecklas. Varför har man så bråttom? Detta bl a med tanke på ev ärftliga sjukdomar som kan dyka upp vid senare ålder.

    Sedan måste vi ha en tro på att våra – seriösa – uppfödare har en stark vilja att värna om hundrasernas väl. Annat är att ge upp! Då kan vi även likväl ge upp tanken med att försöka få bukt med andra ”små” (världs-)problem, såsom svält, krig, en och annan jordbävning, bilolyckor, brottslighet och andra tokerier allför många av oss människor pysslar med.

    Hihi! Ja, det blev låååångt – men det är ett inressant ämne! 🙂

    12 mars 2011 kl. 09:26

    • Agnes Mohlin

      Absolut är det ett intressant ämne!
      Men om man nu tittar till de som kastrerar sina hundar av anledningen att de inte orkar träna bort problemet, är det dessa hundar vi vill ha avkommor från? Dessa hundar har i andra ord inte tränats alls för vardag och därmed kan de heller varken visa om de är dugliga eller ej, ska de då plockas in i avel?

      Jag som är intresserad av avel, men inte vill avla (två skilda ting) kastrerar hellre än att jobba stenhårt under hela hundens liv för att få bort bekymmret. Anledningen är att jag tycker den träningen är otroligt negativ och tråkig för bägge parter. I andra ord tid och energi jag hellre lägger på vardagslydnaden som måste ordnas eller vår tävlingsträning.
      Jag är den som vill ha 100% koll på mina hundar och en vardag som flyter utan problem, så misstolka inte mitt engagemang att träna vardagslydnad.
      Dessutom tycker jag inte att mina hundar (jippo kan jag ännu inte uttala mig om) håller måttet för avel (Pelle var världens mespropp i hagen fram till 4 års ålder och Emil är otroligt osocial med folk samt har dåliga nerver), och där är vi tillbaka på min petighet om vilka hundar som ska gå i avel eller inte.

      Men jag håller ändå fast vid att om man har ett problem med översexualitet (eller annat som gör att man vill kastrera) så är det en hund som ändå inte är lämpad till avel, då den uppenbarligen har ett problem med detta. I andra ord, behöver man jobba på den fronten tycker jag inte att det är bra avelsmaterial och kan likväl kastreras.

      Och om man nu ska kolla till uppfödarna (tyvärr även ofta de seriösa), hur många har en tik hemma som de inte avlar på? Tikarna som finns hemma hos uppfödarna går i avel, eller hur många kennlar har du stött på som har en 10-årig tik hemma som inte fått någon kull?

      Detta med att hundarna går i avel tidigt håller jag med dig fullt om! Framförallt hanarna. Tikar kan trots allt inte paras allt för sent, men hanarna? Varför inte använda så gamla hanar som möjligt, där samtliga sjukdomar och problem verkligen bör ha visats? Jag blir otroligt less när jag ser ettåriga hanar som går i avel. Vet att min far slängt på luren när det ringde om hans gamla flat som visats på utställning en gång och gått bra vid ett års ålder.

      Självklart kan man hoppas att uppfödare börjar bry sig även om detta, men tyvärr har jag ingen större tilltro till de flesta, och detta på grund utav hur många av våra raser idag ser ut och vad de har för problem. Detta är heller inget som visas på papper eller görs tester för, och därmed inte bevisas. Så min tilltro att det skulle bli någon ändring till det positiva är tyvärrr rätt bristande.

      Haha nu blev även mitt svar rätt långt, men som sagt – detta är ett intressant ämne!

      13 mars 2011 kl. 10:56

      • En kort (!) replik samt två förtydliganden:

        1. Jag vet att du är en MYCKET DUKTIG hundtränare – med eller utan kastrerade jyckar – så jag misstolkar absolut inte ditt engagemang i vardagslydnadsträning. Den finns – det vet jag! 🙂

        2. Jag sätter inget likhetstecknen mellan okastrerad hund och att man SKA/kommer att avla på den. De flesta jyckar avlas det ju inte på, bara för att man kan, eller hur? Vilket är en väldans tur!

        Givetvis ska man inte avla på hundar som på något sätt visar oönskade ärftliga beteenden eller sjukdomar.

        En annan (mänskligt?) aspekt i diskussionen är varför man förespråkar det man nu tycker. Tar man frågan på något vis personligt? Att man på nåt sätt vill ”försvara sig”? Intressant är att jag själv har/har haft enbart han-hundar (sammanlagt 6 st) varav ingen blivit kastrerad. Och ingen av dom (förutom min första hund Baloo) anser jag är/var bra nog att gå till avel (pga mentalitet o ärftliga sjukdomar). Keaton fick iofs förfrågan, men eftersom det upptäcktes att han var bärare av fucosidos (enl dna-test), så tog uppfödaren – självklart – tillbaka sin förfrågan.
        Däremot är flera hundar (av bägge könen) i min familj och i min bekantskapskrets kastrerade – med lyckat resultat. Och de är lyckliga glada jyckar! Precis som mina! 🙂

        13 mars 2011 kl. 12:39

  3. Kastrering är bra!
    De som vill syssla med avel kan få göra det , men jag köper hund för min skull och känner/vill jag att hunden 1. inte ska gå i avel 2.skulle bli bättre lämpad för det JAG köpt den för ifall den är kastrerad och sedan såklart 3. själv få ett bättre liv av att vara kastrerad ja det är klart jag gör slag i saken.
    (Sedan finns det ju självklart undantagsfall av hundar som även mår sämre än innan om de blir kastrerade , men dessa är ju klena mentalt från början och bör ändå inte räknas som något potentiellt avelsmaterial)
    Hundar som inte bryr sig är det ju onödigt att utsätta för ett ingrepp däremot, plus att det är ju inte direkt gratis.
    Jag känner inget ansvar gentemot skk (definitivt inte gentemot skk…) eller uppfödaren att producera en avelshane , det anser jag är upp till mig.
    Oftast består dessutom en valpkull inte bara av en hane och en tik , känner uppfödaren att det här kan bli avelsmaterial har den ju möjlighet att behålla de mest lovande hundarna i kullen fertila genom att antingen ge ut hundarna på hel/halv foder eller i köpeavtalet förbehålla sig rätten till parning eller liknande.
    Jag tror att så gott som alla hundar som kastreras av en helt legitim anledning och att skk kritiserar detta med tanke på hur många hundar som åker på rapporteringkoder etc pga könshormon relaterade ageranden är ju lite dubbelmoral. Enbart skk är berättigad att bestämma eller något sådant…?!
    Avslutningsvis , kastrering är bra! Däremot att det tyvärr ÄR lösningen för att flertalet raser/hundar ska bli lättare att hantera eller ens kunna tränas för ATT bli hanterbara och fungera normalt i samhället.. det skrämmer mig..

    13 mars 2011 kl. 21:13

    • Agnes Mohlin

      Håller med dig otroligt.
      Emil tillhörde en sådan individ som var tvungen att kastreras för att kunna fungera i sammhället. Varken han eller jag mådde bra utav hans otroliga könsdrift.
      Pelle har kulorna kvar men heller inga problem med detta. Jippo har heller inte haft några större svårigheter och jag skulle tippa på att de får sitta där de sitter.
      Men jag blir lite sur när AF försöker lägga fram att vi ska skära ner på antalet kastreringar över landet…

      14 mars 2011 kl. 21:53

  4. Nancy

    Det är så enkelt att ta till kastration o tro att det löser allt. Du tar bort även lite power ur hunden – så man ska nog passa sig lite innan. Och hur kan man vara hanhunds människa om man tar bort hanen och dessutom inte vill ha tik. Det finns ingen mellan kön som är neutral. Är det inte bättre att jobba med svårigheterna och visa att man faktiskt kan lösa eventuella problem och vara en duktig hundmäniska. Varför ska man alltid ta genvägarna. Använder man hund till det den är avlad för, går man in för vardagslydnaden (det är trots allt där vi har de mest) och dessutom visar VEM som är LEDARE så bör man klara sig bra. Men skaffar man en hund (hundras) utan några kunskaper – och faller för att de tex. är snabba, bala eller vackra och inte för att man har ett gediget engagemang eller intresse för hundar (man kanske bara skaffar hund för sin egen framgång) – så blir det som det blir…. Om valpköparen dessutom inte kommunicerar med uppfödaren om eventuella svårigheter så är det svårt för uppfödarna att vet vad som är ”fel”, JA då blir det ju svårt även i framtiden…………

    13 mars 2011 kl. 21:41

    • Agnes Mohlin

      Nja, jag går inte och köper en hane för att kastrera som mål. Och en av tre är kastrerade.
      Jag är absolut en hanhundsmänniska, men hanhunden sitter enligt mig inte i kulorna.
      Jag har även tidigare svarat annan skribent om just vardagen, det är för mig A och O – helt klart, så missta mig inte på den punkten.
      Självklart ska man jobba på hundens svagheter, men att sitta med en översexuell hund är knappast kul och jag förstår då inte varför man skulle tveka på kastrering? Kalla det genväg eller inte, men för mig hade det känts som lönlös träning.

      14 mars 2011 kl. 21:48

      • Nancy

        Lider hunden utav sin översexualitet??? Nej, det är människan som gör det. I en vargflock är det två som får para sig, spelar ingen roll hur kåt den tredje är. Detta gäller även att få igenom hemma. Vem är det som bestämmer? Man daltar lite väl mycket med hundar överhuvudtaget…de är hundar avlade för en vissa ändamål…behandla de som hundar då. En av deras drifter är just till för att föröka sig. Men det är klart, har de börjat ”vinna” och tillåtits att bete sig… då blir det besvärligt. Så man kanske måste tänka till innan man tar hem valpen. Kastrering i medicinskt syfte är fullt förståeligt då det gagnar hunden, men jag anser att det är en genväg när det används som bekvämlighet för att slippa ta i tur med saker och ting eller för att skynda på sin egen träning. Personligen tycker jag att det tom kan anses som fusk i tävlingssammanhang – där vissa tävlande har faktiskt jobbat igenom den ”besvärliga” situationen, medan andra bara klipper kulor.

        14 mars 2011 kl. 22:19

        • Jag måste faktiskt säga emot dig där angående att hundar inte lider av sin översexualitet.
          Ett exempel som att hunden inte äter när tikar löper i närheten. Hur hälsosamt är det egentligen?
          Visst kan man ju välja att ta en massa konflikter, jag har själv gjort det i ca.4-5 års tid innan jag själv kastrerade min labbe (en av de typiska exemplena för översexuella raser….).
          Men det drabbade våran relation så enormt då det tillslut blev att man bråkade om allt och jämt. Efter kastreringen försvann en lång lista med konflikter och vi började tycka om varandra igen. Jag önskar självklart att jag kastrerat tidigare, mer roligt mindre bråk kan man ju faktiskt unna både sig själv och hunden.
          Är hunden ett potentiellt avelsmaterial är det ju kanske värt att slita lite mer, men det är upp till ägaren, det är ju den personen som ska leva med hunden.
          Det skiljer sig ju brutalt raserna emellan dessutom hur översexuella de är eller hur bra i balans de är.
          Hade jag en tik som led nå fruktansvärt av löp, skendräkt etc och vi hade 2-3 normala träningsbara månader per år hade jag kastrerat den med.
          Självklart tycker inte heller jag man ska köpa hane och redan bestämt sig för att den ska kastreras. Men hänvisar till mitt inlägg lite högre upp angående just det temat.

          Det är kanske lite väl långt bak att referera till vargen om man ska jämföra med våra rashundar och deras sexualitet. Vi har avlat fram den här överdrivna sexualiteten.

          14 mars 2011 kl. 23:14

          • Nancy

            Frågar man hanhunden om hans översexualitet, så lider han inte utav den, hans instinkter säger annat. De blir intresserade när en löptik finns i närheten. Det är ju vi människor som lägger på hundarna våra känslor och kanske lider med dem då de inte kan utföra det de vill dvs. para sig. Många hundar slutar äta under en period och man säger att den lider utav löp men, mig veterligen är det inte många hanhundar som har dött utav svält under löptider…de äter när de blir tillräckligt hungriga. En bagge blir också ”på” när man släpper in de till tackorna. Att reagera så, är faktiskt normalt. Hundar levde inte med oss så här för i tiden. Vi lever i städer och det har blivit ”trångt” i hundens liv och de måste lära sig att leva det liv vi har att erbjuda. Vi måste också lära oss att hantera ”besvärliga” situationer som vi sätter hunden i som att träffa en löptik.

            Jag personligen har bara tikar. Jag gillar de. Ja de löper, och de är annorlunda förre och efter – det är ju en del utav av de. De kan också vara ”besvärliga” men många tikägare skulle inte ens ha råd o kastrera om de ville. Att folk tar till kastrering alldeles för lätt när det gäller hanar är ändå ett faktum, det har dessutom blivit ganska ”inne” att göra så. Man försöker inte ens. I inlägget innan skiljer man på vardagslydnad och det faktum att tala om för hunden vem ledaren är. Hänger det inte ihop? Nej inte för mig.Visst kan du tycka att vargen som referens är för långt baka, men vi kanske måste blicka så långt baka för att förstå vilka drivkrafter det finns, och uppenbarligen är dessa starka drivkrafter besvärliga för människor. Jag vet att det finns ”problem” tex. bland mindre raser…men de är så gulliga så man försöker inte ens ta tag i problemet. Är det inte bättre att lära sig hantera det på ett sätt som fungerar för oss, eller ska vi börja ”kastrera bort” andra egenskaper också i framtiden – t.ex. vallningsegenskaper i en vallhund som man vill ska passa för ett annat ändamål än det den fram avlad för. Typ jag vill ha hundens snabbhet och arbetsvilja, men inte det dessa egenskaper är framtagen för – suck. Nej, kastrering tycker jag ska vara en sista utväg, men här låter det som att det är där man börjar för att nå sina egna mål så fort det går. Och att kastrera tidigt är jag absolut emot då en hane inte är vuxen varken i huvud eller kroppen före 3 års ålder och man bör vänta till dess isf.

            15 mars 2011 kl. 06:38

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s